Ljudmiljö på Claes arbete

Claes arbetar på Stockholms stads utbildningsförvaltning och på dess Uppdragsavdelning där det är ca 550anställda. I den administrativa enheten där Claes arbetar som ekonom är de ca 10 personer, han delar rum med en kollega och de andra har en typ av kontorslandskap.

Claes berättar att han alltid varit öppen med sin hörselskada och trott att han var ensam hörselskadad bland alla 550.  Så plötsligt en dag kom en arbetskamrat och frågade om han var hörselskadad – det var hon också! Hon undrade om han ville vara med på ett möte då en person skulle berätta om ljudmiljö på arbetsplatsen. På mötet deltog sex personer som var hörselskadade – till Claes förvåning. Han var alltså inte alls ensam hörselskadad.

Det visade sig vara Agneta Österman som kom och berättade om HRFs arbetsmiljökampanj ”Befria samtalet” och vad man kan göra på arbetsplatser för att få hjälp med sin arbetsmiljö ur ljudsynpunkt. Exempelvis kan man boka en akustikkonsult för att få förslag på hur man kan åtgärda ljudmiljön. Det visade sig här framförallt vara de som sitter i storrum, typ av kontorslandskap, som känner att det är jobbigt hörselmässigt.

Några större hörselproblem på sin arbetsplats tycker inte Claes att han har, förmodligen mycket för att han inte sitter i kontorslandskap och menar att han kom med på mötet pga sin hörselskada.

Claes vet att en av avdelningens chefer rapporterat om ljudmiljömötet i den högsta ledningsgruppen, men inte vad som händer framöver. Han berättar också att en kollega som arbetar inom Skolstöd (handhar olika funktionshindergrupper inom utbildningsförvaltningen) är bra på att hålla koll och stödja hörselskadade som arbetar på hans arbetsplats.

Det ska bli intressant att följa upp hur det går på Claes arbetsplats – kommer det att bli resultat av ljudmiljömötet?

Ulla Sand

 

Jeanette – lärare med hörapparater

Jeanette Dierks är grundskolelärare för åk 1-7 (so, sv och musik), arbetar på Myrsjöskolan sedan 2002 i Saltsjö-Boo. För ca 6 år sedan tyckte hon att eleverna talade tyst och omgivningen reagerade på att hon inte uppfattade. Jeanette själv trodde det handlade om stress, men gick till sin chef och bad om att få en hälsokontroll som visade att hon hade en hörselnedsättning.

Läkaren konstaterade att hon skulle bli döv om tio år, inga hjälpmedel skulle hjälpa – och att hon skulle byta jobb! Jeanette gick hem helt förtvivlad! Men så ansåg hon att hon borde få ytterligare ett läkarutlåtande om sin hörselskada och sökte upp en läkare på öron-näsa-hals. Han talade om att hon skulle skaffa hörapparater och att det visst gick att få både hjälp och kunna arbeta kvar åtminstone ett tag till. Jeanette fick remiss och kom så småningom till hörselkliniken på Rosenlund.

När det blev hörapparatutprovning var det viktigt för henne att de var så små som möjligt för att inte synas. Allt kändes mycket pinsamt och jobbigt. Hon var nog fortfarande i lite chocktillstånd. Med de första apparaterna som var snäckformade och satt i örat tyckte hon att hon hörde sina egna kroppsljud, men efter ett byte till en annan modell började hon bli lite mer vän med apparaterna. I samband med detta byte förstod hon också hur dåligt hon egentligen hade hört. Nu kunde hon hänga med mycket bättre än vad hon tidigare gjort.

Vi undrar om Jeanette vet varför hon hör dåligt. Hon berättar att läkarna säger att det kan vara en ärftlig skada, trots att hon inte nu har någon i släkten som hör dåligt. Men det kan ju vara längre tillbaka i släkten, hon har heller inte forskat vidare i detta. Att hörselnedsättningen upptäcktes hos henne nu kan bero på flera olika orsaker. Jeanette berättade att hon rannsakade sig själv och kom på att hon som idrottstjej använde freestyle väldigt mycket. Kanske ljudmiljön i skolan bidragit (Jeanette har även 9 år som förskollärare i bagaget) kanske åldern…. När man kommer upp i 40-årsåldern kan det börja hända ett och annat med kroppens funktioner.

På hörselklinken fick hon gå en grupprehabilitering vilket var jättebra, tyckte hon.  Hon fick bl a massor av bra tips hur man skulle hantera sin hörselnedsättning. Men hon tyckte också att det var svårt att relatera till de andra i gruppen då alla hade väldigt varierande hörselnedsättningar. Hon hade önskat att gruppen bestått av personer som hade ungefär samma hörselnedsättning för att skapa lite mer gruppkänsla och förståelse.

Jeanette berättar att hon tyckte det var jobbigt att vänja sig med hörapparaterna i skolmiljön och även fast hon och eleverna skapat fin arbetsro så är det alltid en massa sidoljud. Hon har hela tiden varit öppen med sin hörselskada och berömmer eleverna och föräldrar för att de är duktiga på att anpassa sig till henne. Hennes konferensslinga är toppen vid t ex pedagogiska konferenser och föräldramöten. Arbetsgivaren och hennes chef har varit mycket tillmötesgående och hjälpsam, klassrummet är takisolerat (borde ALLA klassrum vara), extra lister på dörrar, tennisbollar på stolsbenen, vaxdukar på alla bord. En värdefull och jättebra kontakt har också varit ljudingengören Ronnie på Hörbart, berättar Jeanette. Han hjälpte henne med försäkringskassans alla papper och ansökningar.

Trots all hjälp konstaterar Jeanette att hon ändå är mycket trött när hon kommer hem från jobbet. Som sina hörande kollegor vill hon förstås alltid göra sitt allra bästa för sina elever och sin undervisning. De har många levande diskussioner, som kräver sin fulla koncentration och aktivitet för sinnet hörseln. När hon kommer hem har hon tyvärr inte samma tålamod med familjen som hon hade innan hörselskadan. Hon har också begärt att få slippa delta i vissa möten och arbeta hemma med t ex rättningar eftersom hon då är i en lugnare och tystare miljö. Sådana miljöer finns inte på skolan då fritids är i lokalerna på eftermiddagarna. Arbetsgivaren har också ställt upp på att Jeanette väljer att gå hem de dagar hon känner att behov finns.

När det gäller kollegorna i skolan vet de om detta med Jeanettes hörselskada, men det händer att de glömmer… – Inte så konstigt, tycker hon eftersom hörselnedsättningen inte syns. Hon berättar att hon inte deltar i fikaraster och äter egen medhavd lunch ensam varje dag eftersom hon inte orkar delta i grupp i matsalen. Det här är svårt då hon missar det sociala snacket. Kan nog vara svårt för kollegor att förstå också. – Detta kan ju ses som att jag får en extra ”förmån”. Men om inte hon fick göra så här skulle hon aldrig få ett återhämtningstillfälle och därmed heller inte kunna orka arbeta 100 % som hon gör idag. Här tipsar Anna-Karin om att skaffa ”clips” som kopplas till Jeanettes hörapparat och låta kollegorna lyssna hur det låter i dina öron. Och de ska ha den på minst en halvtimme i icke-tyst miljö!

Jeanette har aldrig behövt koppla in facket eftersom hon känner att arbetsgivaren är så tillmötesgående när det gäller hennes hörselproblematik. Hon känner därmed att hon fortfarande är uppskattad och värdefull i sitt arbete. Vilket ska vara en självklarhet oavsett om man har funktionshinder eller inte! Vi undrar om det finns fler hörselskadade på skolan, och får veta att utöver några elever så är det troligen några fler pedagoger. – Vi arbetar ju i en mycket ljudaktiv miljö. Vore intressant att veta – det borde jag ta reda på, säger Jeanette.

Vi undrar vad Jeanette tycker är positivt och negativt med hennes hörselnedsättning. Hon säger direkt att det är negativt… Att hon fått offra så mycket! Detta med att inte orka allt hon har gjort förr, allt hon vill göra. Det sociala livet har fått ta stryk, att inte hänga med i allt snack, tröttsamt umgås i större grupper. Jeanette berättar att hon tidigare varit en sprudlande person i sitt umgänge och som älskat att gå ut på pub eller dans.

Men finns det inget positivt, undrar vi… Då kommer Jeanette på att tinnitusen försvann när hon fick hörapparaterna! – Fantastiskt, skönt! Och slarvar hon med att stänga av apparaterna eller inte sätta på dessa direkt så kommer den tillbaka på ett litet kick. En annan positiv händelse är att hon fått veta att hon inte talar lika högt som förr, nu hör hon sig själv på ett annat sätt. Hon får också de flickor i klassen som pratar väldigt lågt/tyst att prata högre så hon kan höra, och därmed tar dessa flickor mer plats i klassen. Vilket de nog inte hade gjort så snabbt tror Jeanette. Positivt är också att det är en bra attityd/acceptans på arbetsplatsen till olika funktionshinder.

Jeanette menar att hon hittat olika strategier under sin tid som hörselskadad – och att det underlättar om man har ”driv”. Vilket Jeanette har med besked. Hon beskriver det som så att hon nu som hörselskadad befinner sig i en vagn längre bak i tåget i stället för som förr alltid var loket… – Och det fungerar fint det också.

Vi undrar om det är något som Jeanette skulle vilja ändra när hon ser framåt? Hon svarar att hon inte vill gå ner i arbetstid även om hon kan förstå att framtiden leder mot det! Som lärare arbetar man ändå mer än det man ska, om det så är på jobbet eller hemma. – Om jag skulle gå ner i tid kommer jag ändå att jobba 100 % men får inte betalt för arbetet jag gör. Så länge jag kan vill jag absolut arbeta full tid. Kanske skulle det vara bra att inte förlora inkomst p g a ett funktionshinder.  Man rår ju inte för att man som i mitt fall tappat hörseln. Ska man då ”straffas” med att inte kunna tjäna lika mycket som man gjorde innan skadan? Alla vill väl jobba och fortsätt som om allt var som förr. Man betalar in så mycket försäkringar men ingen verkar täcka upp en sådan här händelse. Ärftligt eller arbetsskada, vem kan bevisa?

Jeanette skulle vilja lära sig mer om vad det egentligen innebär att bli sjukskriven. Kanske finns det ändå ekonomiska möjligheter? Vi pratar lite kring detta med vad det är värt att lyssna på kroppens signaler och vad det är värt ekonomiskt att gå ner i arbetstid. Går det att förena dessa två…? Till vilket ”pris”….?

Ulla & Anna-Karin

Hörande + hörselskadad = sant

Det var sommaren 1980, en ung mörk holländare vid namn Theodorus luffade runt ensam i Grekland då han en dag träffade en yngre ljus svenska, på en taverna på ön Korfu. Visst låter det som inledningen på en lång fängslande roman? De hann dock bara umgås någon vecka innan det var dags för dem båda att återvända hem, Theo till väderkvarnarna på låglandet och den yngre ljusa svenskan, Ulla till Nordens Venedig. De efterföljande månaderna höll de kontakt genom att brevväxla och vid jul samma år beslöt sig Theo för att hälsa på i Sverige.

– När vi först träffades var Ulla lindrigt hörselskadad, jag hade inte direkt märkt något så jag visste ingenting förrän Ulla en dag ville berätta något. Hon hade något på hjärtat, som tycktes som en hemlighet som hon nu skulle avslöja för mig. Hon berättade att hon var hörselskadad och hon verkade rädd att jag inte skulle tycka om henne, och vilja vara med henne nu när jag visste, hon hade precis börjat använda sig av hörapparater då.

Det var inget som bekom honom och de fortsatte att brevväxla och ses när tillfälle bjöds. Från början helt skilda världar har de senaste 30 åren, varit en.

Ullas hörsel har blivit sämre genom åren, hon är nu gravt hörselskadad och klarar sig inte utan sina hörapparater. Theo berättar att det vardagliga livet såklart påverkats då han måste ta hänsyn till en del faktorer när han kommunicerar med sin fru.

– Jag kan inte riktigt jämföra med en hörande relation eftersom Ulla varit mitt liv de senaste 30 åren, men det är klart att det påverkar, främst i det att Ulla lätt blir trött, eftersom mycket energi går åt till att höra. Å andra sidan tror jag inte det beror så mycket på hörselskadan utan snarare det faktum att hon företar sig alltför mycket arbete, hon har alltid tusen bollar i luften.

Theo tycker att hans fru borde anpassa sitt liv mer efter vad hon faktiskt orkar med. Theo är pensionerad och större delen av hans vakna tid går åt till att bygga på drömhuset på Värmdö, ett hittills treårigt solo/duoprojekt han har med sin fru. Han sjunger i kör och går även på TSS (Tecken Som Stöd) för att lära sig kommunicera bättre. Theo och Ulla har gått tillsammans på TSS i alla år fram tills nyligen då Ulla var tvungen att dra ner på sin lista av ”att-göra” saker för att få tid att andas emellanåt. Theo har valt att fortsätta gå ensam på kursen eftersom det känns viktigt för honom.

– Vi har mycket kul tillsammans på kursen, där finns andra par i samma sits som jag, där den ena är hörande och deras respektive hörselskadad.

Theo och Ulla har valt att flytta från oljudet i stan till tystnaden på landet, främst på grund av Ullas ständiga längtan efter tystnad och lugn och ro, men det var inget som krävde mycket övertalning.

– Rent praktiskt är det svårare att bo här, men jag ångrar mig inte för en sekund.

Om det är något Theo känner lite saknad över är det att få dela sin hobby, att lyssna på musik. De nästintill oändliga klassiska stycken av stråkar är inget som Ulla, som även har tinnitus, är alltför förtjust i.

– Jag får ha hörlurar när jag lyssnar, men det går ju bra det med, säger han med ett slags ungdomlig glädje i rösten, över att det finns en lösning. Även om han helst skulle dela musiken med sin fru. Han inflikar att det finns mycket kärlek, skratt och värme i familjen, och ett stort, vaket intresse och förståelse för omvärlden och hur vi alla är olika som människor.

– Vi har ofta väldigt kul tillsammans, jag måste säga att vi har blivit väldigt bra på att hitta ljuset när det är mörkt och det roliga i det tråkiga. Något som jag tror man som människa blir extra bra på om man får leva med begränsningar i ett samhälle som kan verka gränslöst för andra. På samma sätt som vi har roligt åt varandra när vi hör fel, blir det roligt för de andra i familjen att skratta åt mig när jag letar efter mina glasögon. Nu har jag dock fått snören att hänga glasögonen runt halsen, så att jag inte ska tappa bort dem så fort jag tar av mig dem.

Marieke, dotter